Ord som fastnar.

Det är konstigt hur en del saker man får höra under uppväxten biter sig fast.
Min pappa och jag hade ett komplicerat förhållande. Eftersom jag var äldst tyckte han att han kunde prata med mig när han var arg på mamma. Han tyckte att jag borde förstå bättre. Att jag borde se. Åh så sa han att jag var en stor jävla egoist som bara tänkte på mig själv. Det fastnade kvar. Hårt.
Vilket har gjort att jag får dåligt samvete så fort jag gör något för mig själv. Vänder ut och in på mig allt som oftast för att vara andra till lag. Fatta samvetet vid skilsmässan. Jag höll på allvar på att gå sönder. Ett under så här efteråt att jag inte gjorde det. Men jag gick och pratade. Malde på. Fick ur mig. Allt. Om uppväxt. Om pappa.Om exet och skilsmässan. Om mig. Om varför. Om hur. Åh framförallt, om hur jag ska tycka om mig själv och inse mitt värde och ta hand om mig själv. Men det är svårt. Så jävla svårt. För så fort jag är lite ”ego” så sitter pappa där på axeln. Med sin föraktfulla, förbannande och besvikna blick och suckar att jag aldrig kommer att bli något annat än en stor egoist. Samtidigt som vill jag inte skylla allt på honom. För jag har ju min del i det hela. Hur jag är och blivit. Hur jag väljer att se på saker.
Jag jobbar med det hela tiden. Pappa var som han sa ”realist”. Vilket gjorde att ha högtflygande drömmar och planer var inget man skulle ägna sig åt. Tro inte att du är någon och våga inte sticka ut. Gjorde man det så fnös han och skakade på huvudet. Det enda som räknades var att hålla god min utåt, jobba hårt och ”förtjäna” sitt levebröd. Men jag vill tro att jag är någon. Jag är viktig. Inte för alla men för några. Jag vill drömma. Jag vill tro och hoppas. Jag vill planera och genomföra. Men när jag var ute och gick hittade jag ett klotter som genomsyrar hur jag är uppvuxen.


Men det är dags att sätta ett eget ledord. Tycker ni inte det?

Koriander.

Köpte lunch med mig tillbaka till kontoret idag. En thaisallad som en kollega hyllat till skyarna.

Men fy fan. Det var ju koriander i skiten. Det borde jag väl så klart ha kollat upp men blä. Fick slänga allt och ta några fröknäcken till lunch så nu kurrar det rätt rejält i magen.

Det GÅR INTE att äta koriander. Jag kan inte svälja. Det går verkligen inte ner.

Inflyttningsfest

På lördag ska jag på inflyttningsfest hos en nära kollega. En kollega som är rolig, öppen, snäll och bjuder på sig själv. För flera månader sedan när vi drack fireball hemma hos mig så pratades det ”apparater”. Jaja, ni vet, efter några glas går det mesta att prata om.

Så då bestämdes det att när hon väl köpt sin lägenheten och bjöd till inflyttningsfest så skulle hon få den bästa av oss tjejer. Eller den bästa enligt mig för de andra hade ingen åsikt (och/eller erfarenhet…). Hehe. Så nu har vi köpt en flaska Taittinger och en ”apparat”.

Ser fram emot lördag kväll och hennes min. För jag tror inte hon tror att hon skulle få en! 

Mör.

Idag är jag lite mör i kroppen efter att ha hjälp Lillasyster att flytta igår. Visserligen perfekt väder men då det bara var hon och jag blev det väldigt många steg. Åh hur många kilon vi burit vill jag inte ens tänka på. Gjorde rätt val när jag klädde mig i varje fall. Träningstights, sport bh och skön tröja och gympadojor.

Dilemma

En nätvän. Som jag träffat fler gånger. Som jag pratat med. Umgåtts med. Som sen tappades bort lite. Om det var hon eller jag vet jag inte. Men för min del har det ju varit lite mycket de senaste 3 åren. Ja, ni vet ju. Kanske har det varit så även för henne. Jag vet inte riktigt. 

Men så ser jag på Facebook. Att hon flyttat hit. Till en ö i närheten. Från långtbortistan. Flera mil bort tills nu alldeles i närheten. 

Så jag skickar ett PM. Om att jag totalt missat att hon flyttat hitåt och så gärna vill ses. Att jag saknat henne och vårt babbel. 

Så ser jag att hon läser. Men väljer att sen inte svara. Åh veckorna går. Hon tar inte bort mig från fejjan eller nåt. Men svarar inte. 

Vad ska en tro? 

Lugn

Åkte till mamma på påskafton. Träffade alla syskon och deras respektive och barn. Småkusinerna var ju hur gulliga som helst och Lillkusinen L somnade gott i min Lilla M’s famn. Man dör ju söt döden när sånt händer. Tjatet om en lillebror blev ju inte mindre. 

Det var faktiskt trevligt. Åh jag skriver faktiskt för det brukar alltid vara någon som blir sur eller så. Lilla M med sin Adhd tyckte ibland att de två 5 åringarna ibland blev väldigt jobbiga. Men då gick han antingen undan eller så frågade han om jag ville ta en runda med airboarden. Åh så var allt lugnt ett tag till. 

I går åkte vi hemåt. Åkte förbi Ikea. Funderar på köksrenoveringen. Syrrans kille förfinade mitt ex ide och nu är jag glad att el-spisen dröjer till årsskiftet så jag hinner spara mer pengar. För nu blir det ett totalt omgjort kök. Eller iofs hinner jag kanske ändra mig igen…. 

Sitter med morgonkaffet nu och håller på att vakna. Ska strax klä på mig och hjälpa lillasyster att flytta. Så motion och steg får jag nog ihop idag! 

Lite väl på. 

Började chatta med en kille. Från en annan stad. Som i chatten verkade väldigt trevlig. Som gärna ville komma hit en helg. Till sin bror men för att träffa mig. Det lät ju bra. Men han ville prata i telefon innan vi träffats. Åh jag vill inte helst lämna ut mitt nr innan man setts. Eftersom med telefonnumret kan man se vart jag bor. Så efter lite funderande så lämnade jag ut min jobbmobil. Den går varken att spåra till jobbet eller till mig.

Big misstake. Killen ringer varje dag. Säger att han tänkt på mig. Att han saknar mig. Att han längtar efter mig. ????? Vi har alltså inte träffats!!! Jag har sagt att det känns lite konstigt och att han får ta och lugna ner sig lite. Sen börjar selfisarna komma. Bilder på honom i alla olika situationer. När han tränar. När han jobbar. När han varit och klippt sig. När han tar en öl i soffan.

img_4572Idag ringde han nio ggr. Då skickade jag ett sms och sa att om jag inte svarar är jag troligen upptagen eller inte kan prata. Åh att jag tänkt ringa upp men att det nu inte känns ok. Så nu säger jag hej då och tack.

Tror ni karln ger sig??